Powernappa

Cheferna bjöd på champagne och här sitter jag med huvudet fullt av bubblor.

Julstämning

Mmmmmm.

Ingen titel

Idag har jag hämtat hem del 1 av Julklappen från jobbet. Choklad från Magasin och en flaska Ramos Pinto, portvin. Och en liten burk, vaddetnuheter, sådana man har i falafel fast mindre, Guindillas.

Jag har potatismos upp till hit...mätt och trögtänkt.

Alla är vi Paul Giamatti

the oswald in lee harvey

Kom precis på mig själv att googla en låttext, som stod 30 cm ifrån mig i bokhyllan. Så går det när man slutar köpa skivor. Eller snarare, köper en skiva om året.

will never go away, baby it's here to stay

Lucia var mycket bättre när man var 8 år gammal. Då var det lussetåg, glitter och sega pepparkakor. Tidig morgon och trängsel utanför matsalen, vem skulle gå med vem och Bästa fålen Apelgrå. Nu är det trettioåriga tjejer i lucialinne under Canadian Goose västar som fryser utanför Paddy´s med Marboro Lights i händerna.

Turen till London var nästan över innan den hann börja. Underbart kallt fint väder, tåg, bussar, tunnelbanevagnar och flygplan som kommer i tid. Mötte Maja och världens godaste takeawaykaffe på Liverpool St. Jag kan inte dricka varmt kaffe, eller varmt nånting alls för den sakens skull. Så det är alltid de de tråkiga 10 minutrarna innan drickan har svalnat. Jag förstår inte hur folk gör, har de frätt sönder tungan redan , så att de inte märker att de dricker sjudande vatten? Hur som helst, världens godaste kaffe kommer ifrån AMT. Fair trade bönor, returpapper och hela rädda regnskogen grejen. Men det måste vara något speciellt de gör. Kanske häller de smör i kaffet? eller något annat lent, silke kanske?

Ett och ett halvt dygn senare var jag tvungen att köpa mig en egen kopp när jag skulle ta flygbussen ut till Stansted igen. 1.60 pund och ett 'Carefull it's hot!' så var jag nöjd. Ute i god tid, bra bok, bra musik, bra tidningar i väskan. Sen gick Terravision bussen sönder, kön blev kilometer lång och mitt uppe i allt detta tumult glömmer jag bort att kaffet inte har svalnat. En liten sipp och nu sitter jag här, ett drygt dygn senare med en lite bortfrätt plätt på tungan. Det är som om någon har transplanterat en liten bit katttunga på min egen tunga. Strävt, mycket märkligt och förbannat irriterande.

När jag skulle kliva på flygbussen säger chauffören till mig " Sorry, you can't take that with you, no drinks on the bus". Så innan jag ens har hunnit smaka på det förbannade kaffet (nej, brännhet kaffe på tungan räknas inte som att smaka) så måste jag skiljas från det. Foglig som jag tar jag ett steg ur kön och försöker komma på en lösning. Halsa det fortfarande väldigt varma kaffet eller leta upp en papperskorg att slänga underverket i. Stod och snurrade runt på stället utan att se en enda papperskorg i närheten. Det hela resulterade i den där klassiska Glömt mp3spelaren i lägenheten och bussen kommer om en minut, hinner jag hämta?-dansstegen. Och där sker miraklet.
'Just get on the bus, I didn't see that'.

Världen fungerar fortfarande för att det finns folk som är villiga att rucka på reglerna.

Inte ett ord kvar, alls.

oh you wouldn’t want an angel watching over
surprise, surprise they wouldn’t wannna watch
another uninnocent, elegant fall into the unmagnificent lives of adults