torsdag, december 13, 2007

will never go away, baby it's here to stay

Lucia var mycket bättre när man var 8 år gammal. Då var det lussetåg, glitter och sega pepparkakor. Tidig morgon och trängsel utanför matsalen, vem skulle gå med vem och Bästa fålen Apelgrå. Nu är det trettioåriga tjejer i lucialinne under Canadian Goose västar som fryser utanför Paddy´s med Marboro Lights i händerna.

Turen till London var nästan över innan den hann börja. Underbart kallt fint väder, tåg, bussar, tunnelbanevagnar och flygplan som kommer i tid. Mötte Maja och världens godaste takeawaykaffe på Liverpool St. Jag kan inte dricka varmt kaffe, eller varmt nånting alls för den sakens skull. Så det är alltid de de tråkiga 10 minutrarna innan drickan har svalnat. Jag förstår inte hur folk gör, har de frätt sönder tungan redan , så att de inte märker att de dricker sjudande vatten? Hur som helst, världens godaste kaffe kommer ifrån AMT. Fair trade bönor, returpapper och hela rädda regnskogen grejen. Men det måste vara något speciellt de gör. Kanske häller de smör i kaffet? eller något annat lent, silke kanske?

Ett och ett halvt dygn senare var jag tvungen att köpa mig en egen kopp när jag skulle ta flygbussen ut till Stansted igen. 1.60 pund och ett 'Carefull it's hot!' så var jag nöjd. Ute i god tid, bra bok, bra musik, bra tidningar i väskan. Sen gick Terravision bussen sönder, kön blev kilometer lång och mitt uppe i allt detta tumult glömmer jag bort att kaffet inte har svalnat. En liten sipp och nu sitter jag här, ett drygt dygn senare med en lite bortfrätt plätt på tungan. Det är som om någon har transplanterat en liten bit katttunga på min egen tunga. Strävt, mycket märkligt och förbannat irriterande.

När jag skulle kliva på flygbussen säger chauffören till mig " Sorry, you can't take that with you, no drinks on the bus". Så innan jag ens har hunnit smaka på det förbannade kaffet (nej, brännhet kaffe på tungan räknas inte som att smaka) så måste jag skiljas från det. Foglig som jag tar jag ett steg ur kön och försöker komma på en lösning. Halsa det fortfarande väldigt varma kaffet eller leta upp en papperskorg att slänga underverket i. Stod och snurrade runt på stället utan att se en enda papperskorg i närheten. Det hela resulterade i den där klassiska Glömt mp3spelaren i lägenheten och bussen kommer om en minut, hinner jag hämta?-dansstegen. Och där sker miraklet.
'Just get on the bus, I didn't see that'.


Världen fungerar fortfarande för att det finns folk som är villiga att rucka på reglerna.



2 kommentarer:

Sara sa...

Jag tror bestämt vi har ett bidrag till Guiness Rekordbok här, under "Longest Blog Entry Ever Written By Frida" :)

frida sa...

Eller hur! :)